Jämt när jag var liten hade jag någon att prata med, vad det än handlade om så pratade jag med dig. Vare sej det var roligt, tråkigt, jobbigt, lätt, skolan, hemma, kompisar eller killar.. Så pratade jag med dig. Du lyssnade alltid på mig och fick mig att känna mig dom mig och ingen annan. Våra åldara var långt ifrån varann och det kunde vissa sig i inteligens, erfarenhet och mod. Men vi märkte det aldrig, iallafall inte jag. Vi umgicks nästan varje dag och hade nya lekar och frågor som behövde svar. Men med tiden sågs vi mindre, men vi skickade brev till varann. ( ganska dumt när vi bodde så nära) Men sen slutade jag med det och glömde väl bort mitt i all bli vuxen. Jag blev dålig på att höra av mig och jag är så väldigt ledsen för det...! På något sett var det som om jag inte behövde dig mer men det gjorde jag, jag bara inte. Viste det.. Och nu saknar jag dig så oendligt mycket, och jag önskar att vi kunde få prata igen.
Vi skulle skriva dikter eller rim i skolan och jag skrev en till dig som jag hade velat läsa när vi tog farväl. Men jag kunde inte det... Och jag vet att det har gått väldigt lång tid nu men jag tänker på dig varje dag. Dikten heter "Om en Maja" och nu hittar jag den inte.. Jag vet inte vart jag har lagt den, skulle väl lägga den på ett säkert ställe och nu är den borta.. Hur som hellst så är du saknad MormorMaja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar