Kämpar jävel för att inte dras ner utav det. Och det gör bara att jag ligger i sängen och försöker sova. Vilket inte går så bra. Så va ska man göra ? Det lustiga är att jag känner en viss kämpar glöd dessa dagar, att bara "fasen, nu jäklar. Nu blir det ändring!" :)
Och det funkar ett tag, men tror att 10 år utav kämpande och orkande utav det som hände då tog ut sin kraft på mig och jag letar mig sakta upp nu igen? Har viskoner om hur jag vill ha det och hur jag ska nå dit. Men sen kommer det en dag då det är så lätt att bara släppa allt och man orkar ingenting. Hatar såna dagar. Dom är så ovanliga eftersom jag alltid haft mycket energi. Och nu ingen.
Det ska bara funka. Jag orkar om jag vill. Spelar ingen roll om jag inte har det så jag vill just nu. Utan huvudsaken är att jag kör på så att jag kan nå dit jag vill. Vart det än blir.
Vill så gärna prata med mamma om allt, men samtidigt orkar jag inte dra upp allt och sen är jag nog "rädd" för att hon ska se mig på fel sätt.. Eller hur jag ska säga..
Kärlek och frid
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar