Vet inte riktigt. Fick ett sms igår som var verkligen sista droppen i glaset.. Det vart bara fel av alltihop. Jag sover dåligt så det kan ju vara en bidragande sak till att jag är så lätt irriterad. Men också att jag tar på mig allas problem och bär dom åt dem. Jag vet inte varför eller hur jag ska göra för att vara stöttande utan att lyfta allt..?
Själv funkar jag så att jag inte vill att någon ska behöva bära mina problem så helst pratar jag inte om dem.. Jag bara låter saker vara där dom är. Och frågar någon "hur mår du?" så är det ju synd att klaga. Folk har ju sitt att tänka på liksom.. Usch usch..
Denna trötthet vägrar försvinna. Vet inte om det beror på att kroppen är helt utmattad och att den visar det i att man måste sova för att kroppen ska få vila?
Var extremt dum imorse.. Skulle gå upp och åka till jobbet och pappa sa till mig flera gånger.. Och varje gång jag ska gå upp så grips jag av panik och tvär stannar.. kroppen vill inte.. Viljan finns där men den räcker inte till för att verkligen sätta fötterna i marken. Så pappa åkte utan mig. Han blev säkerligen besviken. Och det värsta är att jag inte vet om jag änns orkar be om en andra chans. Jag är för rädd att den lilla viljan jag har inte pallar trycket. Igår gick jag på sista krafterna som fanns.. Hur i helvete är det ställt?
Kärlek och frid
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar