Ibland när jag känner mig helt utsatt och verkligen inte vet ut eller in så vill jag prata av mig lite. Men det blir alltid så att jag går och ältar det för mig själv i 700år. Vilket är super jobbigt! Sen när jag pratar om det känns det sååå mycket bättre efteråt! Lite iallafall. :) Tack vare kompisar som tvingar sig på en. Annars hade jag förmodligen suttit här ikväll, igen och surat.
Mitt största problem är att jag tänker för mycket. Tycker andra.
Det är det minsta problemet. Tycker jag.
Mitt största problem är att jag tänker så mycket att jag vågar inte leva. Jag tänker fram i framtiden på alla val för att göra det smartaste. (på grund av att jag gjort så många fel val i livet) Så har det blivit så att jag stressar över minsta val jag ska göra, och tänker jääääämt långsiktigt. Något jag börjat med nu eftersom livet förut sög ganska hårt ;P Ni förstår vad jag menar. Känner bara att jag missat en massa chanser. PLUS att jag vågar lixom inte vara mig själv ibland.. Och det förlorar jag så mycket på! Jag är en underbar person som är glad och rolig. Men sen 2008(!) så har jag blivit en surplutt, jag blev först deppig som aset. sen gick det över till stadiet jag vill kalla för "jag vet inte". Jag fattade ingenting bara flött med. Och så gick det mellan de två. Visst det fanns guldstunder, men overall så har det sugit balle. (ursäkta mitt språk men är lite uppretad på mig själv.) Så jag har tillåtigt mig själv att gå ner mig. Även fast folk försökt hjälpa så är det, det värsta jag vet! HATAR när folk tror att dom vet hur man känner eller tror att dom kan hjälpa en. (det kan dom oftast men jag är envis..) Det är jätte snällt och jag menar det inte så exakt som jag skriver det, utan mer på ett sådant sätt jag jag tycker att, Varför ska jag behöva ta hjälp av någon annan? Detta är ju ett jätte lätt problem tillskilnad ifrån..och så sätter tankarna igång.
Känner att jag är på hel spin nu opch det är ganska jobbit. Har en enorm huvudvärk. Men jag fick mig själv iallafall erkänna en sak ikväll.
Jag kan inte kontrollera allt, och det är okej att inte jämt veta. Det faller på plats. :)
Kärlek och frid.
Mitt största problem är att jag tänker för mycket. Tycker andra.
Det är det minsta problemet. Tycker jag.
Mitt största problem är att jag tänker så mycket att jag vågar inte leva. Jag tänker fram i framtiden på alla val för att göra det smartaste. (på grund av att jag gjort så många fel val i livet) Så har det blivit så att jag stressar över minsta val jag ska göra, och tänker jääääämt långsiktigt. Något jag börjat med nu eftersom livet förut sög ganska hårt ;P Ni förstår vad jag menar. Känner bara att jag missat en massa chanser. PLUS att jag vågar lixom inte vara mig själv ibland.. Och det förlorar jag så mycket på! Jag är en underbar person som är glad och rolig. Men sen 2008(!) så har jag blivit en surplutt, jag blev först deppig som aset. sen gick det över till stadiet jag vill kalla för "jag vet inte". Jag fattade ingenting bara flött med. Och så gick det mellan de två. Visst det fanns guldstunder, men overall så har det sugit balle. (ursäkta mitt språk men är lite uppretad på mig själv.) Så jag har tillåtigt mig själv att gå ner mig. Även fast folk försökt hjälpa så är det, det värsta jag vet! HATAR när folk tror att dom vet hur man känner eller tror att dom kan hjälpa en. (det kan dom oftast men jag är envis..) Det är jätte snällt och jag menar det inte så exakt som jag skriver det, utan mer på ett sådant sätt jag jag tycker att, Varför ska jag behöva ta hjälp av någon annan? Detta är ju ett jätte lätt problem tillskilnad ifrån..och så sätter tankarna igång.
Känner att jag är på hel spin nu opch det är ganska jobbit. Har en enorm huvudvärk. Men jag fick mig själv iallafall erkänna en sak ikväll.
Jag kan inte kontrollera allt, och det är okej att inte jämt veta. Det faller på plats. :)
Kärlek och frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar