Realist - optimist ?

Jag ligger här i sängen och inser hur långt ner allt går. Just när jag tror att det inte kan bli värre så händer något. Helatiden så fortsätta allt "neråt". Och jag kan inte peppa upp mig för allt smör i Småland.

Sen när någon annan säger "åh.. Det är skit, får inga pengar.." eller "Jag har blivit av med jobbet.."
Då är jag den evige optimisten: "det fixar sig! Allt löser sig! Det kunde varit värre! Vad skulle livet vara om man inte fick kämpa lite? :)"
Hur går det ihop sig? Hur kan jag säga så till någon annan och sedan sitta själv och tänka "Ta ut mig i skogen och skjut.." (kanske inte bokstavligen) men jag ser saker för vad det är och bara "NEJ! Detta går inte"
Medans en polare kommer och har samma problem då säger jag "allt går med lite vilja."

Kärlek och frid