Until death do us part.

Det är lustigt när man träffar någon man spenderar resten av sitt
liv med. Det är så mycket som ändras. "Jag" blir "vi". Jaget
försvinner mer och man kan snart inte känna igen någon skilnad på
sina egna behov och den andras. Sen när man blir gammal så blir det
svårare. Man är van vid att allt är på samma sätt. Men när man
blir äldre så tappar man styrkan och man orkar inte samma saker som
för. Man kan inte längre springa upp för trapperna, eller göra
något så "enkelt" som att dusha själv. Och sen om man lever
tillsammans med sin make/maka så blir allt också lite svårare.
Specielt om ens älskade blir dålig och man orkar för en tid tahand
om denne. Men tillslut är man så trött på det att det får inte man
ryter och ät arg. Men inte på sin käresta utan på sig själv för
att man kan inte längre vara den klippa som man en gång varit. Man
känner hur kroppen säger nej. Men hjärtat blir aldrig gammalt och
det skriker ja...

Kärlek och frid